En Juventuströja i Juventushatets huvudstad
I ett medelstort rum i en lägenhet på Via dei Macci i Florens hänger en svartvit tröja på väggen. Numret är 19 och namnet Bonucci. Det är det enda, väl gömda beviset på en förbjuden kärlek i det violetta Firenze. Det är en tröja som utanför rummets vita väggar kan få floden Arno, rinnandes genom Toscana, att svämma över av vrede. Det är en Juventuströja i Juventushatets huvudstad.
För drygt två veckor sedan anlände jag till flygplatsen Peretola i Florens. Samma kväll yttrade jag två dumt valda ord till en bartender i en halvsunkig bar på Piazza Santo Spirito.Forza Juve. Folk hajade till. Pupiller vidgades. Röster höjdes. En gammal man slet tag i mig, ropade högt ”Det är han! È lui!” innan han skrattade, förklarade att han allt skämtar, och släppte mig. Men ändå låg det något allvarligt i hans sätt att säga det. Något ilsket. Som att jag skulle passa mig.
Häromveckan gick jag till ett biljettkontor en bit utanför centrum. Frågade om de säljer biljetter till Intermatcher, och fick ett leende och ett ja som svar. Inter-Juve också? Javisst! Härligt, finns det biljetter till Juventusmatcher i Turin också? Tystnad. En blick som borrade igenom min stolthet, och som fick mig att rent impulsivt byta ämne och fråga om de säljer biljetter till Fiorentina-Cagliari i helgen. Försäljarens leende kom sakta tillbaka. Tystnaden bröts. ”Sì, certo!”
I fredags pratade ett gäng lokala florentinare fotboll på en bar, och jag gav mig in i snacket. Efter en stund kom den oundvikliga frågan. ”Så, vilket lag håller du på?” Jag tvekade, blev tyst några sekunder, och ursäktade mig i förväg innan jag bad dem gissa. Inter? Nej. Milan? Nej. Aha, Roma? Inte de heller. Den ena av dem förstod. Han satte handen för ansiktet. Då förstod de andra också. ”Nooo… no! La Juve?” Ja. La Juve.
I den historiskt betydelsefulla och oerhört vackra staden Florens är det svartvita laget från Turin ett avskyvärt hatobjekt. På marknaderna kring Il Duomo säljs mängder av Napoli-, Milan- och Intertröjor, men bara uppe i ena hörnet skymtar en svartvit Pirlotröja. Utanför Stadio Artemio Franchi säljs halsdukar med sexistiska budskap omden gamla damen, halsdukar om stulna scudetti och om fuskande puckelryggar. På nätterna sjunger berusade florentinare nidramsor om Juventus för fulla halsar på gator och torg. Florens är en färgrik stad – alltså allt annat än svartvit.
Om en dryg månad, när i bianconeri från norr söker sig söderut för hatmötet här i Florens, då kommer stadens lilafärgade hjärtan att slå starkare än på länge. Då kommer den röda liljan på klubbmärket att betyda mer än på flera månader, och det svartvita, färglösa laget från norr kommer att förbannas, hatas och spottas över. Bartendern från första kvällen kommer att vara på arenan den dagen. Mannen i biljettkontoret likaså. De lokala invånarna från baren kommer att köa utanför Curva Fiesole redan timmar innan för att få en bra plats.
Och samma kväll kommer en viss tröja med numret 19 och namnet Bonucci att plockas ned från en vägg i en lägenhet på Via dei Macci.
För drygt två veckor sedan anlände jag till flygplatsen Peretola i Florens. Samma kväll yttrade jag två dumt valda ord till en bartender i en halvsunkig bar på Piazza Santo Spirito.Forza Juve. Folk hajade till. Pupiller vidgades. Röster höjdes. En gammal man slet tag i mig, ropade högt ”Det är han! È lui!” innan han skrattade, förklarade att han allt skämtar, och släppte mig. Men ändå låg det något allvarligt i hans sätt att säga det. Något ilsket. Som att jag skulle passa mig.
Häromveckan gick jag till ett biljettkontor en bit utanför centrum. Frågade om de säljer biljetter till Intermatcher, och fick ett leende och ett ja som svar. Inter-Juve också? Javisst! Härligt, finns det biljetter till Juventusmatcher i Turin också? Tystnad. En blick som borrade igenom min stolthet, och som fick mig att rent impulsivt byta ämne och fråga om de säljer biljetter till Fiorentina-Cagliari i helgen. Försäljarens leende kom sakta tillbaka. Tystnaden bröts. ”Sì, certo!”
I fredags pratade ett gäng lokala florentinare fotboll på en bar, och jag gav mig in i snacket. Efter en stund kom den oundvikliga frågan. ”Så, vilket lag håller du på?” Jag tvekade, blev tyst några sekunder, och ursäktade mig i förväg innan jag bad dem gissa. Inter? Nej. Milan? Nej. Aha, Roma? Inte de heller. Den ena av dem förstod. Han satte handen för ansiktet. Då förstod de andra också. ”Nooo… no! La Juve?” Ja. La Juve.
I den historiskt betydelsefulla och oerhört vackra staden Florens är det svartvita laget från Turin ett avskyvärt hatobjekt. På marknaderna kring Il Duomo säljs mängder av Napoli-, Milan- och Intertröjor, men bara uppe i ena hörnet skymtar en svartvit Pirlotröja. Utanför Stadio Artemio Franchi säljs halsdukar med sexistiska budskap omden gamla damen, halsdukar om stulna scudetti och om fuskande puckelryggar. På nätterna sjunger berusade florentinare nidramsor om Juventus för fulla halsar på gator och torg. Florens är en färgrik stad – alltså allt annat än svartvit.
Om en dryg månad, när i bianconeri från norr söker sig söderut för hatmötet här i Florens, då kommer stadens lilafärgade hjärtan att slå starkare än på länge. Då kommer den röda liljan på klubbmärket att betyda mer än på flera månader, och det svartvita, färglösa laget från norr kommer att förbannas, hatas och spottas över. Bartendern från första kvällen kommer att vara på arenan den dagen. Mannen i biljettkontoret likaså. De lokala invånarna från baren kommer att köa utanför Curva Fiesole redan timmar innan för att få en bra plats.
Och samma kväll kommer en viss tröja med numret 19 och namnet Bonucci att plockas ned från en vägg i en lägenhet på Via dei Macci.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar